Snabbaste beslutprocessen hittills..
Våren 2004 bestämde jag mig för att uppgradera. Jag ville ha en ny dator när jag såg hur snabb min sambos dator var, dessutom hade Jocke trappat upp uppgraderingskriget två år tidigare genom att köpa en AMD Athlon (minns dock inte vilken) och ett GeForce 4 Ti4200 (tror jag det var, inget budgetkort iaf). Men spiken i kistan var när Johan också köpte nytt. Fick låna 11000kr av sina föräldrar och köpte efter mina rekommendationer en dator jag ville ha. Detta kunde inte fortsätta, jag blev tvingad till motaktion!
Jag "visste" vad jag skulle satsa på och vad jag skulle spara in på.. Men problemet var det att jag hade inte orken/lusten eller viljan att undersöka varje komponent grundligt.. Därför hade jag missat en del som hade hänt under åren inom datorutvecklingen. Inte den teknikiska biten utan mer den praktiskta biten. Mer om det senare..
Vad jag visste var att AMD:s Athlon XP-modell var mer prisvärd och snabbare än dåtidens Intel Pentium 4. Dessutom ville jag inte stötta ett bolag som nästan hade monopol. Sedan visste jag att AMD precis släppt en ny version av XP-modellen, nämligen Barton-kärnan som innebar högre busshastighet och dubbelt så stor cache (jag ville ju inte ha en budgetprocessor längre). Sen ville jag kosta på moderkortet rejält, som förra gången ville jag ha ett påkostat Asus eller Abit. Jag funderade på ett Asus A7N8X/A7N8X-X eller ett Abit AN7/NF7-S, även ett EpoX EP-8RDA3+ var intressant. Det jag efterfrågade var nVidia nForce 2 chipset med dual channel och stöd för s-ata hårddisk. Men det var allt jag undersökte..
Jag jämförde modellerna lite lamt, men istället för de uppräknade hittade jag Gigabytes dyraste nForce 2 modell. Nämligen GA-7N400 Pro 2, som hade både dual channel och s-ata stöd, dessutom så fanns det fyra minnessocklar och det var det som fick mig att bestämma mig. Dessvärre undersökte jag det inte djupare. Det är nämligen så att nVidias nForce 2 chipset stödjer endast tre minnesmoduler, men Gigabyte hade i sin vanliga ordning modifierat moderkortet så att det klarade fyra minnesmoduler. Men endast om de kördes i den lägsta hastigheten 133Mhz. Men jag hade köpte PC3200 minne som gick 200Mhz och min processor använde en busshastighet på 166Mhz, vilket gjorde att den fjärde minnesplatsen var helt onödig för mig. Men det kom jag inte på förrän jag skulle uppgradera minnet ett drygt år senare. Men det var inte det enda problemet, vilket det återkommer jag till.
Beslutprocessen blev snabb även när det gällde processorn. Jag ville ha den senaste kärnan, samtidigt som AMD faktiskt ha släppt deras nya, fina Athlon 64 bara två månader tidigare. Men antingen missade jag det eller så var de nya processorerna för dyra. Jämfört med Palomino hade Barton gått ytterligare ett steg i Moores lag och gått ned från 0,18μm till 0,13μm samt 25% högre FSB och dubbelt så stor intern cache, 256KB mot 512KB. Den läxan jag hade lärt mig var att prestanda skillnaden mellan två processorer med mindre än 50 % frekvensdifferens är knappt märkbar. Därför köpte jag den lägst klockade Barton-processorn kallad, XP +2500 med 1833Mhz dvs. en multiplier på 11. Detta är intressant med tanke på att jag fördubblade frekvensen från 233Mhz till 466Mhz, för att fördubbla nästa steg borde jag ha köpt en processor med en frekvens på 933Mhz och nästkommande på 1866Mhz. Men så som det nu föll sig så blev steget nästan fyra gånger högre i frekvens.
På den gamla goda tiden (i detta sammanhang 8 år tillbaka i tiden) var ett minne inget speciellt, man köpte den mängden man behövde utan någon direkt tanke på tillverkare eller hastighet. Det fanns mer eller mindre bara en hastighet att välja på: PC100. Men mycket hade hänt i och med att AMD införde DEC:s Alpha-arkitektur med DDR (double data rate). Med tanke på att DEC införde denna arkitektur i mitten av 90-talet och den höll AMD Intel stången från 1999 till 2004 var den väldigt fantastiskt! Vid den tiden jag köpte denna dator fanns det Sdram-minnen utan DDR, det fanns DDR Sdram, Intels misslyckade Rdram och Intels nya DDR2 Sdram. De senare fanns i ett antal olika hastigheter. Dessutom olika dyra minnesmoduler för samma kapacitet och hastighet. Jag såg det som lurendrejeri och köpte de billigaste PC3200 2x256MB (detta för att jag ville hålla vägen öppen för en uppgradering i framtiden och två moduler för att kunna köra dom i dual channel). Det känns som en rolig hälsning från förr i världen med två minnes-moduler, precis som på simm-tiden med Intel P5-arkitektur. Var detta ett bra val då? Nej, knappast...
Egentligen tänkte jag att "del-uppgradera", dvs. köpa bara det som var nödvändigt att köpa för att datorn skulle fungera och behålla det jag kunde behålla. I det här fallet skulle jag köpa ny processor, moderkort, minne och strömförsörjning. Sedan uppgradera vidare i ett senare skede. Jag kunde behålla mitt grafikkort eftersom PCI Express inte hade etablerats ännu, så hade moderkortet en AGP-port. Även hårddisken kunde jag behålla, men det är rätt besvärligt att installera windows på en existerande hårddisk med andra filer på, även om den är uppdelad i partitioner. Lättaste är att köpa en ny hårddisk och behålla den gamla som slave. Så jag tog en ny Maxtor S-ata hårddisk på 160GB i sista stund. Var det ett bra val? Det kunde det ha varit...
Nu återstod endast strömförsörjningen. Det var nämligen så att redan på Alphas tid var den arkitekturen strömkrävande, och jämfört med Intel:s P6-arkitektur fanns det ett krav från AMD att effekten på nätaggregatet skulle minst vara 300 watt, tillskillnad från de flesta nätaggregat som höll sig på 200-250 watt innan Athlon introducerades. Eftersom jag hade köpt ett chassi för P6 hade mitt nätaggregat endast 250 watt, men ATX-standarden var oförändrad. Detta lämnade mig med två val:
Så här ser beställningen ut (helt autentisk skärmdump faktiskt). När jag gjorde denna skärmdump hade jag tid att ångra mig, men det gjorde jag inte och det skulle stå mig dyrt. Dyrt i tid, pengar, tålamod och datorglädje. Men mer om det nästa gång...
Jag "visste" vad jag skulle satsa på och vad jag skulle spara in på.. Men problemet var det att jag hade inte orken/lusten eller viljan att undersöka varje komponent grundligt.. Därför hade jag missat en del som hade hänt under åren inom datorutvecklingen. Inte den teknikiska biten utan mer den praktiskta biten. Mer om det senare..
Vad jag visste var att AMD:s Athlon XP-modell var mer prisvärd och snabbare än dåtidens Intel Pentium 4. Dessutom ville jag inte stötta ett bolag som nästan hade monopol. Sedan visste jag att AMD precis släppt en ny version av XP-modellen, nämligen Barton-kärnan som innebar högre busshastighet och dubbelt så stor cache (jag ville ju inte ha en budgetprocessor längre). Sen ville jag kosta på moderkortet rejält, som förra gången ville jag ha ett påkostat Asus eller Abit. Jag funderade på ett Asus A7N8X/A7N8X-X eller ett Abit AN7/NF7-S, även ett EpoX EP-8RDA3+ var intressant. Det jag efterfrågade var nVidia nForce 2 chipset med dual channel och stöd för s-ata hårddisk. Men det var allt jag undersökte..
Jag jämförde modellerna lite lamt, men istället för de uppräknade hittade jag Gigabytes dyraste nForce 2 modell. Nämligen GA-7N400 Pro 2, som hade både dual channel och s-ata stöd, dessutom så fanns det fyra minnessocklar och det var det som fick mig att bestämma mig. Dessvärre undersökte jag det inte djupare. Det är nämligen så att nVidias nForce 2 chipset stödjer endast tre minnesmoduler, men Gigabyte hade i sin vanliga ordning modifierat moderkortet så att det klarade fyra minnesmoduler. Men endast om de kördes i den lägsta hastigheten 133Mhz. Men jag hade köpte PC3200 minne som gick 200Mhz och min processor använde en busshastighet på 166Mhz, vilket gjorde att den fjärde minnesplatsen var helt onödig för mig. Men det kom jag inte på förrän jag skulle uppgradera minnet ett drygt år senare. Men det var inte det enda problemet, vilket det återkommer jag till.
Beslutprocessen blev snabb även när det gällde processorn. Jag ville ha den senaste kärnan, samtidigt som AMD faktiskt ha släppt deras nya, fina Athlon 64 bara två månader tidigare. Men antingen missade jag det eller så var de nya processorerna för dyra. Jämfört med Palomino hade Barton gått ytterligare ett steg i Moores lag och gått ned från 0,18μm till 0,13μm samt 25% högre FSB och dubbelt så stor intern cache, 256KB mot 512KB. Den läxan jag hade lärt mig var att prestanda skillnaden mellan två processorer med mindre än 50 % frekvensdifferens är knappt märkbar. Därför köpte jag den lägst klockade Barton-processorn kallad, XP +2500 med 1833Mhz dvs. en multiplier på 11. Detta är intressant med tanke på att jag fördubblade frekvensen från 233Mhz till 466Mhz, för att fördubbla nästa steg borde jag ha köpt en processor med en frekvens på 933Mhz och nästkommande på 1866Mhz. Men så som det nu föll sig så blev steget nästan fyra gånger högre i frekvens.
På den gamla goda tiden (i detta sammanhang 8 år tillbaka i tiden) var ett minne inget speciellt, man köpte den mängden man behövde utan någon direkt tanke på tillverkare eller hastighet. Det fanns mer eller mindre bara en hastighet att välja på: PC100. Men mycket hade hänt i och med att AMD införde DEC:s Alpha-arkitektur med DDR (double data rate). Med tanke på att DEC införde denna arkitektur i mitten av 90-talet och den höll AMD Intel stången från 1999 till 2004 var den väldigt fantastiskt! Vid den tiden jag köpte denna dator fanns det Sdram-minnen utan DDR, det fanns DDR Sdram, Intels misslyckade Rdram och Intels nya DDR2 Sdram. De senare fanns i ett antal olika hastigheter. Dessutom olika dyra minnesmoduler för samma kapacitet och hastighet. Jag såg det som lurendrejeri och köpte de billigaste PC3200 2x256MB (detta för att jag ville hålla vägen öppen för en uppgradering i framtiden och två moduler för att kunna köra dom i dual channel). Det känns som en rolig hälsning från förr i världen med två minnes-moduler, precis som på simm-tiden med Intel P5-arkitektur. Var detta ett bra val då? Nej, knappast...
Egentligen tänkte jag att "del-uppgradera", dvs. köpa bara det som var nödvändigt att köpa för att datorn skulle fungera och behålla det jag kunde behålla. I det här fallet skulle jag köpa ny processor, moderkort, minne och strömförsörjning. Sedan uppgradera vidare i ett senare skede. Jag kunde behålla mitt grafikkort eftersom PCI Express inte hade etablerats ännu, så hade moderkortet en AGP-port. Även hårddisken kunde jag behålla, men det är rätt besvärligt att installera windows på en existerande hårddisk med andra filer på, även om den är uppdelad i partitioner. Lättaste är att köpa en ny hårddisk och behålla den gamla som slave. Så jag tog en ny Maxtor S-ata hårddisk på 160GB i sista stund. Var det ett bra val? Det kunde det ha varit...
Nu återstod endast strömförsörjningen. Det var nämligen så att redan på Alphas tid var den arkitekturen strömkrävande, och jämfört med Intel:s P6-arkitektur fanns det ett krav från AMD att effekten på nätaggregatet skulle minst vara 300 watt, tillskillnad från de flesta nätaggregat som höll sig på 200-250 watt innan Athlon introducerades. Eftersom jag hade köpt ett chassi för P6 hade mitt nätaggregat endast 250 watt, men ATX-standarden var oförändrad. Detta lämnade mig med två val:
- Behålla mitt chassi och köpa nytt nätaggregat
- Köpa ett nytt chassi
Så här ser beställningen ut (helt autentisk skärmdump faktiskt). När jag gjorde denna skärmdump hade jag tid att ångra mig, men det gjorde jag inte och det skulle stå mig dyrt. Dyrt i tid, pengar, tålamod och datorglädje. Men mer om det nästa gång...
Kommentarer
Trackback
