Välkommen till min nya blogg!
Jag är överviktigt (alltså inte har omåttlig betydelse, hoho, utan har ett överskott på kroppsfett). Sedan födseln har jag varit väldigt smal, jag kunde med lätthet räkna min revben med bara synen. Jag var jättesmal ända upp till 20-årsåldern. Idag är jag snart 34. När jag var lite tyckte jag att mat var något (o)nödvädigt ont. Det var bara nåt som störde mig under dagen så jag egentligen ville leka, precis som skolan, borsta tänderna, klä på mig och duscha var.
Jag och min syster var båda mycket smala, min mor och min far var mycket smala under deras respektive uppväxt. Jag växte upp med en ganska flärdfri mat. Efterrätt var mycket, mycket ovanligt och maten var oftast gjort utan grädde, smör och socker. Chips och godis tillhörde inte heller vanligheterna. En annan företeelse var att både min syster och jag var uppfostrade att äta upp, vilket jag alltid gjorde och alltid har gjort (jag kan räkna antalet gånger jag har lämnat mat på min tallrik på en hand) medan min syster har nästan aldrig ätit upp utan alltid lämnat mat kvar (hon kan räkna på sin hand de gånger hon har ätit upp allt på sin tallrik).
När jag blev tonåring märkte jag att jag hade en konstant hunger och kunde äta hur mycket som helst, gärna fetrik mat (pizza, hamburgare, chips), men jag gick inte upp i vikt. När jag var 18 var jag ca 180 cm lång och vägde strax över 60 kg.
När jag var 19 kom jag i ett långvarigt förhållande. I hennes familj var det pappan som lagade maten och han använde mycket smör och grädde, efterrätt var mer regel än undantag. Men framförallt hade de en lustfylld attityd gentemot mat, som jag aldrig upplevde i min egen familj. Jag började gå upp i vikt, till min stora glädje. Efter att ha varit så smal och spinkig fann jag trygghet och pondus med att bli större. Men min självsbild var jag fortfarande väldigt smal och spinkig därför formligen frossade jag i mat och chips. Grönsaker och frukt åt jag aldrig, jag motionerade så lite som möjligt.
När jag hade nått 25-års ålder var jag överviktig. Jag blev i det närmaste förskräckt när jag såg mig i spegeln hur min magen hade ett kraftigt fettlager och även halsen hade blivit fet, jag fick dubbelhaka när jag öppnade munnen eller böjde ner huvudet. Min självbild var fortfarande att jag var smal. Jag vägde drygt 80 kg vid den tidpunkten. Det var två orsaker som ledde dit. Det första var att när jag flyttade hemifrån när jag var 20 så lagade jag bara mat jag tyckte om och åt aldrig grönsaker t.ex., det andra var att när jag var 23 så började jag studera på högskola och då blev jag än mer stilla sittande.
När jag var 30 skaffade jag min första bil. Jag hade flyttat till en annan stad för att fortsätta att studera vid en annan högskola. Denna stad hade oerhörd kuperad terräng, dessutom bodde jag ganska lång utanför stadskärnan (tillskillnad från tidigare) så jag åkte buss eller bil vart jag än skulle. Området jag bodde i var ganska ghetto-betonat så jag gick helst inte på någon promenad heller. Jag satt mest hemma och satt framför datorn, åt god mat och chips. Jag tog stora portioner, mycket sås och drack läsk till alla måltider. Jag gick upp ganska snabbt ytterligare 10 kg. Byxorna satt alltid åt, spände över magen, skjort och T-shirts var för trånga. Jag var tvungen att köpa XL och str 54 i byxor, eller 36 tum i jeans.
Då började inse att det hade gått förlångt. Min första åtgärd var att sluta med läsk. Jag slutade tvärt och drack vatten och mjölk till alla måltider. Det hade ingen större effekt.
Efter två år så flyttade jag tillbaka när jag hade tagit min examen. Det första jobbet jag fick var som lagerpersonal, sommaren 2006. Det var en väldigt varm sommar med uppåt 30°C nästan varje dag. Jag cyklade till och från jobbet (ca 3 km enkel väg) och på jobbet gick jag runt hela dagarna från hylla till arbetsbänk och bar och lyfte tunga paket. Jag rasade i vikt (jag hade ingen våg vid det tillfället så jag vet inte hur mycket). Alla mina byxor började sitta löst, jag t.o.m. tappade byxorna för de var för stora. Jag hade samma kosthållning som tidigare.
Sedan fick jag jobb som industrielektriker på ett företag ett par mil utanför stan. Det innebar att jag satt stilla och monterade elskåp hela dagarna och eftersom det inte fanns några kommunala transportmedel så pendlade jag med bil fram och tillbaka. Vikten ökade igen, men långsamt.
De sista åren jobbar jag som produktionstekniker på ett större företag i en annan stad ett par mil härifrån. Det är ett mycket stillasittande jobb. Nu har min vikt gått upp ytterligare 5 kg och jag har legat på ca 95 kg, men det känns som min kroppsomfång är inte lika stor som tidigare, byxorna sitter inte åt som förra gången. Min fru och jag kom överrens att vi skulle ha sallad till varje måltid och jag bestämde mig att om jag inte var tillräckligt mätt skulle jag äta sallad och inte ta en extra portion. Det har jag inte följt helt och hållet. Men jag tror inte att det är maten som har gjort mig fet, utan att jag inte rör på mig.
Jag och min syster var båda mycket smala, min mor och min far var mycket smala under deras respektive uppväxt. Jag växte upp med en ganska flärdfri mat. Efterrätt var mycket, mycket ovanligt och maten var oftast gjort utan grädde, smör och socker. Chips och godis tillhörde inte heller vanligheterna. En annan företeelse var att både min syster och jag var uppfostrade att äta upp, vilket jag alltid gjorde och alltid har gjort (jag kan räkna antalet gånger jag har lämnat mat på min tallrik på en hand) medan min syster har nästan aldrig ätit upp utan alltid lämnat mat kvar (hon kan räkna på sin hand de gånger hon har ätit upp allt på sin tallrik).
När jag blev tonåring märkte jag att jag hade en konstant hunger och kunde äta hur mycket som helst, gärna fetrik mat (pizza, hamburgare, chips), men jag gick inte upp i vikt. När jag var 18 var jag ca 180 cm lång och vägde strax över 60 kg.
När jag var 19 kom jag i ett långvarigt förhållande. I hennes familj var det pappan som lagade maten och han använde mycket smör och grädde, efterrätt var mer regel än undantag. Men framförallt hade de en lustfylld attityd gentemot mat, som jag aldrig upplevde i min egen familj. Jag började gå upp i vikt, till min stora glädje. Efter att ha varit så smal och spinkig fann jag trygghet och pondus med att bli större. Men min självsbild var jag fortfarande väldigt smal och spinkig därför formligen frossade jag i mat och chips. Grönsaker och frukt åt jag aldrig, jag motionerade så lite som möjligt.
När jag hade nått 25-års ålder var jag överviktig. Jag blev i det närmaste förskräckt när jag såg mig i spegeln hur min magen hade ett kraftigt fettlager och även halsen hade blivit fet, jag fick dubbelhaka när jag öppnade munnen eller böjde ner huvudet. Min självbild var fortfarande att jag var smal. Jag vägde drygt 80 kg vid den tidpunkten. Det var två orsaker som ledde dit. Det första var att när jag flyttade hemifrån när jag var 20 så lagade jag bara mat jag tyckte om och åt aldrig grönsaker t.ex., det andra var att när jag var 23 så började jag studera på högskola och då blev jag än mer stilla sittande.
När jag var 30 skaffade jag min första bil. Jag hade flyttat till en annan stad för att fortsätta att studera vid en annan högskola. Denna stad hade oerhörd kuperad terräng, dessutom bodde jag ganska lång utanför stadskärnan (tillskillnad från tidigare) så jag åkte buss eller bil vart jag än skulle. Området jag bodde i var ganska ghetto-betonat så jag gick helst inte på någon promenad heller. Jag satt mest hemma och satt framför datorn, åt god mat och chips. Jag tog stora portioner, mycket sås och drack läsk till alla måltider. Jag gick upp ganska snabbt ytterligare 10 kg. Byxorna satt alltid åt, spände över magen, skjort och T-shirts var för trånga. Jag var tvungen att köpa XL och str 54 i byxor, eller 36 tum i jeans.
Då började inse att det hade gått förlångt. Min första åtgärd var att sluta med läsk. Jag slutade tvärt och drack vatten och mjölk till alla måltider. Det hade ingen större effekt.
Efter två år så flyttade jag tillbaka när jag hade tagit min examen. Det första jobbet jag fick var som lagerpersonal, sommaren 2006. Det var en väldigt varm sommar med uppåt 30°C nästan varje dag. Jag cyklade till och från jobbet (ca 3 km enkel väg) och på jobbet gick jag runt hela dagarna från hylla till arbetsbänk och bar och lyfte tunga paket. Jag rasade i vikt (jag hade ingen våg vid det tillfället så jag vet inte hur mycket). Alla mina byxor började sitta löst, jag t.o.m. tappade byxorna för de var för stora. Jag hade samma kosthållning som tidigare.
Sedan fick jag jobb som industrielektriker på ett företag ett par mil utanför stan. Det innebar att jag satt stilla och monterade elskåp hela dagarna och eftersom det inte fanns några kommunala transportmedel så pendlade jag med bil fram och tillbaka. Vikten ökade igen, men långsamt.
De sista åren jobbar jag som produktionstekniker på ett större företag i en annan stad ett par mil härifrån. Det är ett mycket stillasittande jobb. Nu har min vikt gått upp ytterligare 5 kg och jag har legat på ca 95 kg, men det känns som min kroppsomfång är inte lika stor som tidigare, byxorna sitter inte åt som förra gången. Min fru och jag kom överrens att vi skulle ha sallad till varje måltid och jag bestämde mig att om jag inte var tillräckligt mätt skulle jag äta sallad och inte ta en extra portion. Det har jag inte följt helt och hållet. Men jag tror inte att det är maten som har gjort mig fet, utan att jag inte rör på mig.
Kommentarer
Postat av: morsan
Vad bra du beskriver din situation! Lite ledsamt att läsa att du inte upplevt att det var lustfyllt med maten när du växte upp. Där ser man vad olika man kan uppleva saker och ting. Jag som alltid trott att jag förmedlat att mat är lust och glädje. Och att äta upp kom från din far, jag anser inte att man behöver det. Men du har alltid sedan du var liten ätit upp allt på tallriken ;)
Postat av: Mia
Har du krympt i längd? För jag har hört siffran 177 cm... Men det är klart med lite vikt så tyngs väl skelettet ner. Frågan är om BMI:t ska räknas efter originallängd eller tjocklängd?
Mia 165 cm och 56 kg.
Trackback
